Dess ursprungliga funktion var som vattensvämma vid sandsugning. Den "svämmade över" överskottsvatten och koncentrerade sandslurryn för vidare bearbetning. Den direkta fördelen med svämmprocessen var att reducera överskottsvattnet så att sandavvattnarna kunde göras mindre. I denna roll är vattensvämmtanken en hjälputrustning för sandavvattnaren.

Den andra funktionen av klasseringstanken växte fram ur en upptäckt som gjordes på vattensvämmtanken. När slurryn matades in i änden av den rektangulära tanken, sedimenterade sandkornen utmed botten i förhållande till dess storlek. Den speciallicerade klasseringstanken som finns idag började utvecklas på 1940-talet med att dra fördel av detta fenomen.

Vid användande som en klasseringstank, kan tanken utföra vissa funktioner som en sandavvattnare inte kan göra. Främst är klasseringstanken kapabel att producera mer än en kontrollerad produkt samtidigt.

En sandavvattnare med all sin mångsidighet kan inte detta. Av ännu större intresse är att klasseringstanken kan ta bort överskottsmaterial från mitten på en siktkurva. Om överskottsmaterialet finns på den grova sidan kan det siktas bort, om överskottet finns på den fina sidan kan det tvättas bort i en sandavvattnare. Men om det finns en "puckel" ett överskott på mitten av siktkurvan måste sanden separeras i den specifika kornsstorleken innan överskottet kan avlägsnas. Detta kan göras bättre och mindre kostnadskrävande med en klasseringstank än med någon annan utrustning.

En slurry av sand och vatten, 0 - 4 mm, eller finare tillföres en matarlåda på tanken. Matarlådan är tillverkad så att den dämpar hastigheten på den inkommande slurryn, samt att mata slurryn till tanken i en bred och tunn ström. En uppåtgående plåt vid inloppet till tanken ger materialströmmen en vid båge mot bortre änden av tanken. Vartefter materialströmmen rör sig mot änden av tanken sedimenterar partiklarna efter sin storlek. I praktiken, sedimenterar det grövre materialet i början på tanken och det finare materialet fördelar sig utmed tankens längd. Silt och lättare föroreningar flyter över breddavloppet tillsammans med processvattnet. Denna process kallas vattenbaserad klassering och separerar sanden inbördes efter dess storlek. En liten del av sandpartiklarna kommer att sedimentera på obestämda platser längs tanken. Desto skarpare en sandfraktion på en given plats är desto skarpare blir slutprodukten. Denna skarphet avgörs av, tankens längd, vattenmängden, samt vattenflödet över breddavloppet. När sandpartiklarna slutligen är lämpligt sedimenterade, kan sandfraktionen slutligen tas ut från tanken på olika ställen samt blandas till en kontrollerad produkt med förutbestämd kvalitet.

För detta ändamål är utloppsventiler placerade i botten på tanken för att effektivt plocka ut de specifika fraktionerna.

Med detta som utgång krävs endast ett effektivt system, för kontroll av blandningen av sand, för att få den kontrollerade produkten. Längst upp på tanken, i dess längdriktning, finns en ventilbrygga som innehåller 6 - 11 ventilstationer, allt beroende på tankens längd. Varje av dessa stationer består av en roterande sensor samt tre stycken hydraulcylindrar som lyfter ventiler i tankens botten. De tre ventilerna i dessa stationer är anslutna till var sin ränna på undersidan av klasseringstanken. Rännorna, var för sig, förenar grov och fin sand för varje produkt samt leder till avvattningsskruvar under tanken.

En klasseringstank med denna sammansättning kan producera två kontrollerade produkter samt en överskottsprodukt samtidigt. Den gör detta genom att sprida ut sanden inne i tanken samtidigt som den omedelbart förbinder de rätta fraktionerna till ett sammanhängande sandflöde. Alltså, klasseringstanken tar bort överflödigt material av varierande fraktioner för att framställa en kontrollerad produkt.

Den främsta uppgiften är förståss att ta fram en produkt som ger den högsta avkastningen av ingångsmaterialet och en andra produkt som kan tillgodogöra sig det material som produkt ett inte kan använda.

En kontrollenhet övervakar den inkommande sanden till de olika stationerna.

Det finns två olika kontrolltyper. En procent kontroll som procentuellt fördelar fraktionerna i de olika stationerna till en sandprodukt.

En timer kontroll som följer ett recept och som jobbar i batcher. Vart och ett av dessa kontrolltyper har sina fördelar och begränsningar. Procent kontrollen är ganska effektiv med hög materialavkastning, för den skiljer bara av det material som operatören säger till den att ta bort. Den främsta begränsningen är att slutprodukten är en avspegling av matningen.

Möjligheten för dessa kontroller att fungera tillfredsställande är att tanken är i bra kondition. Det vill säga att alla mekaniska delar måste vara bra underhållna och fungera felfritt, möjligheter att reducera silthalten, samt vidare en tillräcklig mängd vatten för att uppnå den önskade fördelningen. I alla kärl som processar en slurry av sand och vatten är mängden av silt bestämmande för hur mycket vatten som skall användas. Den principiella anledningen till att silt är så vägledande är enkel: Den kostar dig pengar. Om densiteten på slurryn blir för hög kommer operatören att se en förlust av sand som skulle varit i upplaget istället för att flyta över breddavloppet och bort till sedimenteringsbassängen. Denna sand skulle varit en förtjänst, nu blir den en kostnad. Att lägga på minnet är att det kan bli ganska dyrt att använda för lite vatten. Om densiteten tillåts bli för hög kommer sanden att valva sig i hörnen vid bortre ändan av tanken. Denna nästan solida fasta påbyggnad kan sedan sprida sig till stora delar av tanken och förebygga klasseringen i mitt och slutdelen. Om processen får fortgå så här långt utan åtgärd kommer stora delar av medel och finsanden att gå förlorad. Ett bra arbetsvärde på densiteten i tanken skall vara 1.00 - 1.04 och för att slippa problem absolut under 1.05. Använd en hydrometer graderad från 1.00 - 1.07 för bästa resultat. Den minimimängd av vatten som nämts innan, medföra att tanken kommer att fungera på ett utmärkt sätt. Men detta behöver inte innebära att denna mängd av vatten skulle vara tillräcklig för att göra den korndelning som krävs för att göra en produkt.

Klassering kontrolleras av variationer i volym och följaktligen hastigheten på vattnet som flyter över bredden i klasseringstanken. För att klasseringstanken skall prestera optimalt skall vattenvolymen till tanken hållas så konstant som möjligt, trots variationer i matningen av material.

Kom ihåg att en klassificeringstank är utformad för den mängd vatten den skall hantera och inte för den mängd sand som flyter igenom den.

Medan vissa faktorer kan upphäva följande framställning, kan man generellt säga att en klassificeringstank kan behålla 75 micron om höjden av vatten som flyter över bredden är ung. 16 mm. Samma sak gäller för 100 micron om höjden ligger på ung. 25mm, samt 150 micron på ung. 38mm. Detta är ganska så exakt på ett stort urval av de olika modellerna.

Som nämnts tidigare, så separerar klasseringstanken - ungefärligt - upp sanden i olika fraktioner, för att sedan blanda ihop de fraktioner som krävs för den kontrollerade produkten.

Desto bättre separering, ju finare blir nogranheten på slutprodukten.

Som ett resultat av varierande faktorer, är det vanligt att se alla de varierande fraktionerna ackumelerade i de första stationerna i tanken. Dock finner man endast det finare materialet i bortre änden av tanken. Det är för det mesta önskvärt att flytta den finare sanden från de första stationerna längre ner i tanken där dom normalt sett skulle sedimenterat. Uppströmsklassering är det man använder sig av för att åstadkomma detta.

En uppströmsklasserare är en box som byggs runt om en station. Enda möjligheten för sanden att komma ner i stationen är att passera ett galler med justerbar öppning.

Vatten med lågt tryck tillsätts från sidan in i boxen. Vattnets enda väg att passera stationen är genom den justerbara öppning. Resultatet blir en uppströmsklasserare i miniatyr. Den sand som sjunker ner genom gallret i stationen måste passera en uppström av vatten. Detta är ett effektivt sätt att förpassa i stort sett allt finmaterial längre bort i tanken där det hör hemma. Uppströmsklasseringen utnyttjas endast i tankens tre första stationer.

Klasseringstanken finns i tre olika versioner, stationär, semi-portabel, samt mobil. Den stationära tanken är grundenheten, med eller utan stålkonstruktion. Detta är den billigaste versionen och i visst avseende också den mest flexibla. I det semi-portabla utförandet ingår två finsand-skruvar som är monterade under tanken. För att reducera totalhöjden på denna version är uppsamlingsrännorna under tanken intergrerade med skruvarna. Tanken kan enkelt demonteras från skruvarna vid eventuell förflyttning.

En mobil enhet utgår från den semi-portabla tanken placerad på ett chassi med hjul. Denna enhet kan mycket effektivt betjäna flera anläggningar.